Att hålla vad man lovar

...är viktigt men inte alltid det lättaste.

I ett svagt ögonblick i somras lovade jag maken att jag skulle lära mig cykla enhjuling om han lärde sig att lösa sudoku. Smart där frun! Där hade hon otur när hon tänkte.

Han löste ett sudoku på lätt nivå alldeles själv och kan därmed sägas ha lärt sig det.

Var finns en lättcyklad enhjuling när man behöver den?

Jag har ont i häcken och i smalbenen men har inte lyckats ta ett tramptag utan stöd än.

Men skam den som ger sig!

En god helg

Så var det fredag igen, veckans bästa dag! Denna helg kommer att spenderas hemma. Förhoppningsvis får jag något vettigt gjort, men sannolikt kommer jag att sitta vid datorn och trixa. Min nya pärla är oemotståndlig!

Förra helgen var jag till Medlefors folkhögskola tillsammans med fem andra tjejer som också haft bröstcancer. Det var så mysigt! Bara det att få träffa andra i min egen ålder som varit med om ungefär samma sak som jag var så befriande på något sätt. Vi skrattade oss halvt fördärvade åt saker som är svårare att skratta åt tillsammans med andra som inte varit där vi varit. Historier om att kräkas i papperskorgen inne hos läkaren, att svimma när man ska gå från sjukhussängen till toaletten eller att åka på månresor på smärtstillande låter kanske inte som något skrattkrampsframkallande, men så var det i alla fall. Visst pratade vi om svåra saker också, men trots det var det ändå mest asgarv som kännetecknade helgen.

Förutom att prata och skratta ägnade vi oss åt andra må-bra-saker. Maten på Medlefors är sagolik, men den enda rätt jag lyckades få på bild var en blåbärspaj. (Inte ens min egen, för jag var så mätt efter middagen att jag var tvungen att hoppa över efterrätten.)



På lördag förmiddag var vi på en föreläsning av Mikael Rehnberg om hjärnan, minnet och stress. Han var väldigt underhållande och humoristisk och jag fick veta mer om hur vindskontoret fungerar än jag någonsin fått förut. Det var skönt att höra att både sjukdomsbesked och cytostatika kan påverka minnet en lång tid efteråt. Ibland har jag faktiskt oroat mig för tidig Alzheimers.

Eftermiddagen påbörjade vi på stan. Jag har faktiskt aldrig varit i Skellefteå förut, så det var riktigt trevligt att se hur det ser ut "innanför" E4:an. När vi kom tillbaka till Medlefors var det dags för SPA-avdelningen. Jag hade verkligen sett fram emot detta eftersom jag inte badat på tre år. Jag älskar att bada och simma, men har inte känt mig bekväm vare sig i allmänna omklädningsrum eller i badkläder på sistone. Här var det helt ok då jag inte var ensam om att se annorlunda ut. I omklädningsrummet hade de släckt taklamporna och tänt levande ljus.



Det fanns ett vackert förpackat kit med badrock, badlakan och tofflor till var och en. Tofflorna fick vi behålla.



Själva poolområdet var jättemysigt. Trots att det var ljust ute hade de tänt massor av levande ljus överallt.



En supergod fruktsmoothie, ett välfyllt fruktfat samt nötter och choklad stod framdukat till oss.





Man kan ju tycka att med detta borde vi ha låtit oss nöja, men som de förtappade själar vi är kunde vi inte låta bli att smuggla med oss ett par flaskor skumpa också. Eftersom rusdrycker inte var tillåtna satt vi som fnissiga fjortisar och gömde flaskorna under badrockarna om någon i personalen råkade närma sig.

På söndagsförmiddagen hade vi ett yogapass inbokat. Med skräckblandad förtjusning stegade jag in i salen och slog mig ner på mattan. Sen sträcktes det och balanserades det och andades det så det stod härliga till. I yoga är ju andningen a och o, men jag upptäckte att jag när jag höll balansen även höll andan så det blev inte helt optimalt. Dagen efter upptäckte jag muskler som jag inte visste att jag hade, så någon verkan måste det ha haft ändå.

Sammanfattningsvis var det en helt fantastisk helg och jag hoppas att jag får träffa dessa härliga tjejer igen.

Nu är det snart dags för höstens höjdpunkt - Idol!

När man har bråttom

Igår hade vi som sagt ett födelsedagsbarn här hemma och det brukar ju innebära gästande gratulanter. Eftersom jag inte alltid är framförhållningens mästarinna hade jag sparat städning och fikafix till sista stund. När jag skulle diska undan, lite snabbt sådär, kände jag att det luktade surt från kylskåpet. Flaskan med äppelcidervinäger visade sig ha spruckit på mitten och hälften hade runnit ut. Bara att städa ur kylen och rengöra allt som plaskade i vinägern.

Klockan ett skulle vi ha höststädning i kvarteret. Ägnade en hel del tid åt att leta efter arbetshandskar, ett par arbetsbyxor som jag kommer i samt diverse trädgårdsredskap. (Gudarna ska ju veta att sådana inte brukas så ofta hemma hos oss, så det är inte lätt att komma ihåg var man lade dem sist). När jag äntligen kom ut var det helt dött i kvarteret. Efter en liten stund kom en granne ut och upplyste mig om att städningen var framflyttad en månad i väntan på att löven ska falla. Detta skulle det ha delats ut lappar om, men vi har då inte fått någon. Bara att gå in och byta om igen.

När så gästerna anlände och jag skulle börja koka kaffe och lägga upp fikabröd upptäcktes att den store hunden blödde från tassen. Mycket. Det var stora fläckar på hallmattan och på golvet bredvid. Bara att agera veterinär, klippa bort päls mellan trampdynorna och kolla upp skadan.

Händer det alltid såna här saker i livet fast man inte tänker på det då man har tid att deala med dem. Eller kan det rentav vara så att de bara inträffar när man har bråttom?

Födelsedagsbarn

Igår fyllde E hela 18 år. Tänka sig! Nyss var han en lite trumpen sexåring som plirade fram under mösskanten för att försöka lista ut vad "pappas nya kompis" var för en filur.

I present fick han en Xperia x10 mini samt 6 stycken svarta muggar. Det senare var inte menat som en pik, men det är aldrig för tidigt att börja samla ihop husgeråd. Den dagen det är dags att flytta hemifrån sitter det ganska bra med ett litet lager.

Jag hade slagit in alltihop i ett paket för att han inte skulle kunna gissa vad det var. Hans min när han öppnade och lyfte upp muggarna var lätt skeptisk. "Vad är det här? Termosar?" När han sedan upptäckte telefonen verkade han nöjdare.

Nu är han alltså myndig och får bestämma det mesta själv. Tur att han är en förståndig ung man. Men lite konstigt känns det allt...

Jag kan ju!

Jag har alltid avundats människor som löptränar. Trots att jag i unga år var rätt vältränad har jag aldrig orkat springa mer än en kilometer utan att stanna. Eller åtminstone börja gå istället. En arbetskamrat är en sån där hurtbulle som springer flera mil i veckan. Hon är övertygad om att jag alltid sprungit för fort och att det är därför jag inte orkat. Som den tjurskalle och besserwisser jag är har jag förnekat detta och envetet stått fast vid att jag faktiskt inte kan. (Med detta mantra i huvudet har jag inte provat springa över huvud taget på ungefär 20 år).

Förra veckan kom ett par käcka damer förbi på jobbet och ville värva folk till deras löpargrupper. Softrunners kallar de sig och marknadsför sig bl a mot dem som "inte springer 2 minuter men vill mer". Deras filosofi går ut på att man ska hitta sin lägsta fart. De var väldigt inspirerande men jag blev lite snål när jag hörde att de tar 800 kr för 10 gånger. Bestämde mig därför för att prova själv (vilket jag lovat min arbetskamrat) och gav mig ut med den lille hunden ikväll. Började med att gå 1000 steg och sen springa vääääldigt långsamt 1000 steg. Flera gånger fick jag påminna mig om att sakta ner. Varvade så till jag blev trött och gick då ner på 500 löparsteg och 1000 promenad. Totalt blev det 8000 steg varav 3000 joggade.

Nu är jag trött och svettig men galet stolt.

Även en tusenmilafärd börjar med ett steg.