Idag träffade jag två personer i jobbet. En av dem har jag pratat med i telefon flera gånger men vi har aldrig setts tidigare. Till saken hör också att jag för det mesta bara pratar med folk via mail eller i telefon, mer sällan i verkliga livet.
När vi hade diskuterat färdigt dagens aktualiteter sa den som jag haft telefonkontakt med: "Vad trevligt att få ett ansikte till rösten. Man hör ju ofta ditt namn nämnas också, men jag visste ju inte hur du ser ut."
"Nä" svarade jag "jag är ju lite som Jesus."
De tittade på varandra, log lite ansträngt och jag insåg att de undrade vad jag var för en kuf. Varför utgår jag ofta ifrån att folk tänker som jag och har hört det jag har hört?
"Ja folk har hört talas om mig men ingen har sett mig..." förklarade jag besvärat.
"Haha, ja du menade såå" sa de och verkade lättade.
Ett skämt som man måste förklara faller ganska platt, eller hur?
Uppdatering: Jag hade dessutom hjälpt dem med en sak, så de kanske drog ytterligare växlar på min Jesusliknelse än vad jag själv gjorde. Att jag skulle vara Guds gåva till mänskligheten... eller något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar