När man har bråttom

Igår hade vi som sagt ett födelsedagsbarn här hemma och det brukar ju innebära gästande gratulanter. Eftersom jag inte alltid är framförhållningens mästarinna hade jag sparat städning och fikafix till sista stund. När jag skulle diska undan, lite snabbt sådär, kände jag att det luktade surt från kylskåpet. Flaskan med äppelcidervinäger visade sig ha spruckit på mitten och hälften hade runnit ut. Bara att städa ur kylen och rengöra allt som plaskade i vinägern.

Klockan ett skulle vi ha höststädning i kvarteret. Ägnade en hel del tid åt att leta efter arbetshandskar, ett par arbetsbyxor som jag kommer i samt diverse trädgårdsredskap. (Gudarna ska ju veta att sådana inte brukas så ofta hemma hos oss, så det är inte lätt att komma ihåg var man lade dem sist). När jag äntligen kom ut var det helt dött i kvarteret. Efter en liten stund kom en granne ut och upplyste mig om att städningen var framflyttad en månad i väntan på att löven ska falla. Detta skulle det ha delats ut lappar om, men vi har då inte fått någon. Bara att gå in och byta om igen.

När så gästerna anlände och jag skulle börja koka kaffe och lägga upp fikabröd upptäcktes att den store hunden blödde från tassen. Mycket. Det var stora fläckar på hallmattan och på golvet bredvid. Bara att agera veterinär, klippa bort päls mellan trampdynorna och kolla upp skadan.

Händer det alltid såna här saker i livet fast man inte tänker på det då man har tid att deala med dem. Eller kan det rentav vara så att de bara inträffar när man har bråttom?