Jag kan ju!

Jag har alltid avundats människor som löptränar. Trots att jag i unga år var rätt vältränad har jag aldrig orkat springa mer än en kilometer utan att stanna. Eller åtminstone börja gå istället. En arbetskamrat är en sån där hurtbulle som springer flera mil i veckan. Hon är övertygad om att jag alltid sprungit för fort och att det är därför jag inte orkat. Som den tjurskalle och besserwisser jag är har jag förnekat detta och envetet stått fast vid att jag faktiskt inte kan. (Med detta mantra i huvudet har jag inte provat springa över huvud taget på ungefär 20 år).

Förra veckan kom ett par käcka damer förbi på jobbet och ville värva folk till deras löpargrupper. Softrunners kallar de sig och marknadsför sig bl a mot dem som "inte springer 2 minuter men vill mer". Deras filosofi går ut på att man ska hitta sin lägsta fart. De var väldigt inspirerande men jag blev lite snål när jag hörde att de tar 800 kr för 10 gånger. Bestämde mig därför för att prova själv (vilket jag lovat min arbetskamrat) och gav mig ut med den lille hunden ikväll. Började med att gå 1000 steg och sen springa vääääldigt långsamt 1000 steg. Flera gånger fick jag påminna mig om att sakta ner. Varvade så till jag blev trött och gick då ner på 500 löparsteg och 1000 promenad. Totalt blev det 8000 steg varav 3000 joggade.

Nu är jag trött och svettig men galet stolt.

Även en tusenmilafärd börjar med ett steg.