Näst efter syn och hörsel är luktsinnet det jag skulle sakna mest om jag blev av med det. Smaksinnet har jag provat på att leva utan, och även om det var tråkigt var det uthärdligt. Känsel saknar jag både här och där - i betydelsen att jag inte har den, inte att jag längtar efter den - och det är inget jag funderar så hemskt mycket på.
Luktsinnet däremot värderar jag som sagt väldigt högt. Just att det är så starkt förknippat med minnet tycker jag är intressant. För ett par år sen var jag på ICA och luktade på olika schampon. Sniffade på ett av märket Naturelle och konstaterade att det luktade Öland. Jag var där på klassresa 1988 och måste ju ha använt det då. Inte tusan minns jag annars vad jag använde för schampo för 20 år sen.
Av alla dofter i hela världen kan jag nämna tre som står över alla andra; nyduschad make, rena lakan och nybakat bröd. Jag har ofta önskat att man skulle kunna tappa någon av dem på flaska. Döm därför om min förvåning när jag, i väntan på flyget, flanerar runt i taxfreebutiken på flygplatsen och hittar en parfym som heter "Fresh laundry". Helt fantastisk! Den står definitivt på önskelistan till nästa bemärkelsedag. Samma märke (CLEAN) hade även dofterna "Warm cotton" och "Shower fresh" som doftade ljuvligt även de.
Apropå att tappa dem på flaska - jag kan som sagt gärna använda "renalakandoft" som parfym, men nybakat bröd skulle jag bara sniffa på - inte spraya på mig.
En annan sak som är intressant är bruket av orden i rubriken. Om jag bara utgår från mig själv skulle jag säga att en doft är något angenämt, en lukt kan vara både plus och minus, d v s man kan säga att något luktar gott och något luktar illa, en odör är något ickepositivt och en stank är vedervärdig. Därför blir jag förvånad när jag i en tidningsartikel läser att "de boende kände en doft av brandrök". Måste forska vidare i det där!
En annan intressant sak med lukter är att man kan identifiera personer med hjälp av dem. Jag har t ex fått en kofta av min syster och trots att jag tvättat den flera gånger luktar den fortfarande som hon. När jag ska sortera tjejernas rena kläder kan jag nosa mig till vilka som är T:s och vilka som är S:s utifrån parfymerna de använder. De tvättas liksom aldrig ur helt. När min vän Å fyllde år var vi ett gäng tjejer som klädde ut oss till oigenkännlighet och åkte hem till henne för att kidnappa henne. Nu snackar vi skoteroveraller stoppade med kuddar, masker, nylonstrumpor över ansiktet och stora pälsmössor etc. Först såg hon lite osäker ut, sedan blundade hon, gick fram till oss var och en, sniffade lite och sa sedan "Det här är X, det här är Y, det här är Z" o s v och naturligtvis hade hon rätt varenda gång... Så mycket för den ansträngningen!
Jag har alltid påverkats mycket av lukter, trots att jag varken har särskilt bra luktsinne eller är allergisk, och kopplar en massa känslor till dem. Som så många andra tycker jag att kanelbullar luktar hemtrevligt, att popcorn luktar "roligheter" (som bio, tivoli etc) och att desinfektionsmedel luktar sjukdom. Men jag kan också bli riktigt förbannad av vissa lukter medan jag får genuina lyckokänslor av andra. Det behöver, intressant nog, inte vara så att "goda" lukter är positiva och "dåliga" negativa. T ex blir jag glad av lukten av gammal vinäger eftersom den påminner om marknaden i Spanien (stånden där de säljer bl a oliver) och arg av vaniljdoft eftersom den påminner om en bil som tillhörde mitt ex...
Jag är nog lite besatt av lukter och frågar ofta min man om jag luktar illa. Enligt hans utsago gör jag aldrig det, men kan det vara så att de rosafärgade glasögon som han ser mig igenom verkligen filtrerar eventuella odörer också?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar