Hårproblem

Innan cytostatikan tyckte jag att jag hade så tråkigt hår. Det var dryga halvmetern långt och hängde som en tältduk för ansiktet.

Till fest var det roligt, för då kunde jag locka det och fixa till en riktig Hollywoodfrisyr (om jag hade ett par timmar till övers vill säga), men till vardags såg jag mest ut som Morticia Addams.

Det var dock aldrig några problem att kliva direkt ur sängen och gå till jobbet. Inte heller orsakade mössa några som helst problem. Det låg slickat runt huvudet oavsett omständigheterna. Mammas stående tips "sätt svans" funkade alltid i de fall då tältduken failade.

Sedan blev jag helt flintis och det var likaledes problemfritt. Framför allt var det härligt att kunna kliva ur duschen och vara fullständigt torr 30 sek efteråt. (Tältduken från förr torkade inte förrän efter minst fyra timmar). Inte för att jag kände mig vare sig kvinnlig eller fin någon gång, men ett överlevnadsknep är att haka upp sig på praktikaliteter istället för det estetiska. Jag ignorerade helt enkelt att Gollum helt oinbjuden flyttat in i alla mina speglar.

Så småningom kom håret tillbaka och det första jag gjorde var att hemmableka den 1 cm långa stubben. Första försöket resulterade i en föga smickrande orange nyans. Med gemensamma ansträngningar lyckades jag och bästa vännen Å få det kanariefågelsgult och därmed fick jag mig nöja.

Väntade sedan till jag hade lika lång utväxt som blondering och gick till frissan. Där valde jag en isblond färg (vilket var avsikten redan vid första försöket) och blev fullständigt nöjd. Fick höra att jag såg ut som Annie Lennox eller Marie Fredriksson, vilket måste tas som komplimanger. Jag vet inte om jag kan skriva under på att blondes have more fun, men för första gången på nio månader kände jag mig lite fin och det var värt en massa!

Nu har ytterligare ett par månader gått och utväxten kan definitivt tävla med det blonda. Att säga att jag liknar en polsk glädjeflicka vore förmodligen menat som en komplimang. Men tamejtusan om jag inte tror att det är roligare att vara blondin i alla fall. Vore det inte för den budgetkraschande utgiften 1450 kr var sjätte vecka tror jag att jag hade sparat till en Marilyn Monroe.